Koldioxidinfångning från biobränslen med CLC (Chemical-looping combustion) 

Då världen hotas av klimatförändringar på grund av ökande halter av växthusgaser, så som koldioxid, i atmosfären läggs stor ansträngning på att utveckla metoder som kan ge oss energi utan att släppa ut koldioxid. Ett sådant alternativ är att fånga in och lagra koldioxiden från förbränning geologiskt, till exempel i tomma gas- och oljekällor. Flera, mer eller mindre, kommersiellt tillgängliga tekniker finns idag för att fånga in koldioxid från förbränning i stora kraftverk. Men dessa leder alla till minskad effektivitet och ökade kostnader för energiproduktionen på grund av behov att behandla stora gasvolymer. CLC (Chemical-looping combustion) är en helt ny teknik för att fånga in koldioxiden som produceras vid förbränning med mindre effektförlust och därmed till en lägre kostnad än andra befintliga tekniker. 

Om man använder fossila bränslen i CLC ger detta ingen ytterligare ökning av CO2-halten i atmosfären. Men om man använder biobränsle i CLC ger detta en minskning av CO2-halten i atmosfären. Detta beror på att man lagrar undan organiskt kol som växterna redan ”fångat in”.

Principen för CLC är att man har två kammare med partiklar bestående av någon form av syreinnehållande metalloxid, i det enklaste fallet är denna en järnoxid, det vill säga vanlig rost. I den första kammaren (bränslekammaren) tillsätter man sitt bränsle. Metalloxiden i bädden avger syre så bränslet omvandlas till koldioxid och vattenånga. Dessa båda gaser avgår i toppen på bränslekammaren medan metalloxidpartiklarna som nu förlorat en del av sitt syre tas ut i botten på bränslekammaren och förs över till den andra kammaren (luftkammaren). Här tillsätter man luft så att metalloxidpartiklarna kan ta upp det syre de har förlorat. Kvävet och det syre som blir över i luften avgår i toppen av luftkammaren medan de nu syrerika partiklarna förs tillbaka till bränslekammaren.

Hela systemet producerar lika mycket energi som vid vanlig förbränning. Fördelen är att man har två gasflöden ut från systemet, ett med syrefattig luft som kan släppas ut direkt i luften och ett med koldioxid och vattenånga. Efter att vattnet kondenserats bort får man en ren ström av koldioxid som kan komprimeras och transporteras till ett lämpligt slutlager. Detta gör att man i efterhand slipper rena bort koldioxiden från resten av rökgaserna. Det är just detta som gör CLC-tekniken effektivare och billigare än andra tekniker där man separerar gaser från varandra. 

Detta projekt kommer att arbeta med att anpassa CLC tekniken till biobränslen eftersom den hittills bara används till fossila bränslen, framförallt har biobränslen aggressivare askor att ta hänsyn till. Projektet kommer också undersöka om det går att använda olika avfall som syrebärare i CLC. Dels för att sänka kostnaden för syrebäraren men främst för att minska avfallsmänden i samhället. 

Henrik Leion

Henrik Leion

Georg Schwebel

Georg Schwebel

Om cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på webbplatsen. Genom att fortsätta surfa vidare godkänner du att cookies används.Läs mer om cookies

Jag förstår!