”Hur långt kan detta falla, egentligen?”

Elpriserna, och då menar jag framförallt terminspriserna för leverans de kommande åren, har fallit konstant i över ett års tid nu. Detta ligger helt i linje med vårat huvudscenario som pekar på fallande elpriser (och energipriser i övrigt) så länge skuldkrisen fortgår. Skuldkrisen, i sin tur, kommer att fortgå så länge skuldsättningen i världen fortsätter att öka, eller ligger kvar på samma höga nivå som idag. I dagsläget tyder inget på ett trendbrott, men vi fortsätter att sätta vår förhoppning till en policyförändring i samband med varje nytt toppmöte. Nu närmast ligger fokus på EU-toppmötet i Bryssel imorgon och på fredag. Våra förhoppningar är dessvärre inte högt ställda. Vi förväntar oss istället mycket av detsamma som tidigare. Olika åtgärder som syftar till att köpa tid och skjuta problemen ytterligare på framtiden. På detta sätt slipper man bita i det sura äpplet och man ökar chanserna för att bli omvald.

Frågan som infinner sig i detta läge är då, hur lågt kan elpriset egentligen bli innan man ”får ordning på” skuldkrisen. Egentligen är ”hamnar på rätt köl” ett bättre uttryck, för det kommer att ta lång tid innan skuldkrisen är över. För att bromsa det generella prisfallet på energi så räcker det dock med att man på ett tydligt sätt börjar sänka skuldsättningen i världen. ”Priserna har ju redan fallit så mycket!”, ”Är det inte bra prisnivåer nu?”, ”Hur långt kan detta falla, egentligen?” är frågor som vi konstant får ofta både av kunder och av kollegor. Det naturliga svaret är då att priserna kommer att falla så länge skuldkrisen fortgår. Detta abstrakta svar behöver dock konkretiseras.

Jag tänkte därför här och nu stick ut hakan lite och avslöja exakt hur mycket som jag tror att priserna skall falla. Detta kan sticka lite i ögonen och är definitivt inte konsensus i marknaden. En del av er kommer säkert tycka att jag är helt orealistisk. Säkert lika orealistisk som många tyckte att jag var när jag sommaren 2008 sade att jag trodde att brentpriset skulle falla från 140 USD/ton till under 90 USD/ton. Mindre än 5 månader senare handlades brent under 40 USD/ton. Då var det finanskrisen som tryckte ner priserna snabbt och brutalt. Nu har vi ”istället” skuldkrisen som hittills sakta men säkert trycker ner priserna. Anledningen till att det denna gång tar längre tid är politikers och centralbankschefers olika tilltag för att överösa marknaden med likviditet. En liknelse som vi ofta använder och som inte kan användas för många gånger är att man ger marknaden värktabletter (fri tillgång på billigt kapital) när den egentligen behöver medicin (åtgärder som sänker skulderna). Anledningen till att jag sätter ordet ”istället” inom citationstecken är att jag ju inte ser skuldkrisen och finanskrisen som två skilda fenomen.

Jag ser ju istället detta som ett och samma fenomen. Det är samma höga skuldsättning som bara tagit sig uttryck på två olika vis. Då var det amerikanska banker och bostadsinstitut som fick problem när bubblan sprack i bostadsmarknaden. Den höga skuldsättningen hos hushållen spillde över på bankerna som fick problem framförallt med likviditeten, vilket i sin tur gjorde att skuldsättningen spillde över på stater och nationer (i samband med att otaliga banker räddades från konkurs). Idag fyra år senare är det samma höga skuldsättning som istället hotar otaliga stater och nationer att gå i konkurs. Det stora problemet är vem som nu skall komma till deras undsättning. Svaret är inte speciellt krångligt: Skattebetalare (i form av högre skatter och mindre bidrag för att förbättra budgetbalansen), aktieägare (till banker som lånat ut pengar till skuldsatta stater och nationer) samt långivare (banker, pensionsfonder och kommuner som lånat ut pengar till skuldsatta stater och nationer). Detta ger mindre pengar i folks plånböcker, vilket minskar konsumtionen av varor och slutligen också energikonsumtionen. Därav lägre energipriser.

Om vi då utgår från att detta är en och samma skuldkris, med enda skillnaden att problemen (dvs skulderna) ökat under 4 års tid. Då ligger det ganska nära till hands att ta utgångspunkt i de priser som rådde strax efter finanskrisen på olika energipriser. Prisuppgången som var från 2009 till 2011 är bara ett uttryck för en s.k ”dead cat bounce”. Detta är en metafor för en tillfällig prisuppgång i en långsiktigt fallande marknad. Prisfallet som vi sett sedan förra året är därmed bara inledningen av en större prisrörelse nedåt och vi kommer att se ännu lägre priser än de som rådde vid botten 2008. Detta resonemang är illustrerat i graferna nedan.

Jag tror således att kolpriset kan hamna runt 60 USD/ton, oljepriset runt 30 USD/fat, CO2-priset på nuvarande nivåer runt 8 EUR/ton och elpriset runt 25 EUR/MWh. Marginalkostnaden för kol skulle med ett sådant scenario ligga runt 25-30 EUR/MWh. Om vi ser specifikt till elpriset så skulle ett kraftigt hydrologiskt underskott ge ett högre utfall högre än detta, men i dagsläget har vi som bekant ett stort överskott.

En målnivå under 30 EUR/MWh på elpriserna är emellertid egentligen inget nytt för våra mest trogna läsare. Jag skrev om detta redan den 14:e september förra året (http://dinel.se/om-din-el/blogg/borsbloggen/dates/2011/9/halvering-skamtar-du/). Här hittar ni ytterligare argument för varför priserna sannolikt lär etablera sig på en lägre nivå de kommande åren.

//Jens

27 juni 2012 av Handelsbloggen

Kommentarer

Inga kommentarer - Kommentera

Skriv en kommentar

Handelsbloggen

'I huvudet på en energihandlare'

Om cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på webbplatsen. Genom att fortsätta surfa vidare godkänner du att cookies används.Läs mer om cookies

Jag förstår!